Återkommande i Hans Anderssons verk är ett sökande efter det asymmetriska. Uppstår jämvikt söker han vidare tills det fluktuerar ut i ett upplösande av motiv, symbolik och en förutsägbarhetens komposition. Trots en minutiös kontroll finns där en tillfälligheternas kärna. Ytan växer fram i en undersökande metod där kombinationer förenas eller avvisas. Bilden finns inte i ett förstadium eller i en medveten föreställning.
I ett fotoalbum vill vi inte bara minnas det förgångna som det var utan också som vi vill att det ska vara. Vi sätter samman en berättelse, en enklare bild av dåtiden. Under en resa till Kina införskaffade Andersson använda fotoalbum som lämnats in till antikvariat. Bilderna är ofta släkt- och skolporträtt och semesterbilder, privata men samtidigt anonyma i sitt uttryck och utnötta i sin form. Ytterligare en aspekt adderas när bilderna avslöjar en politiskt färgad underton.
På baksidor av albumens utrivna sidor har Andersson arbetat med kollage utgjorda av material till viss mån hämtade ur albumen. Påtagligt i verken är deras komplexa ytbeskaffenhet. Kollagen blir mer tredimensionella än i tidigare verk; det uppbrutna förenas men kolliderar samtidigt med de ordnade fotografierna genom att spreta utanför papprets kanter och yta. Likt barockens strävan mot det irreguljära idealet, pärlans perfektion, så söker Andersson en bristande överensstämmelse.
Arkitekten Francesco Borromini var den person som drog barockens uttryck till dess allra yttersta gräns. Åsidosättandet av det gyllene snittet och ambitionen att istället utforska spänningsförhållandet mellan grundläggande geometriska former kom att känneteckna Borrominis byggnadskonst. Trots att han ofta kritiserades för sin upproriskhet bröt han ny mark i sitt arbete med det naturliga ljuset, vilket framkallades av konvexa och konkava skiftningar och komplicerade geometriska övergångar.
I utställningen visas fyra omfattande cirkelteckningar. En av dem är en horisontell enhet, en stryker vertikalt över en sluttande vägg, avskuren i två lika stora våder medan två har separerats helt. Tillsammans omsluter de rummet likt en kuliss. De låga materialen återupptas. Utförda på papperskassar tecknas cirklar ifyllda med Tipp-Ex och diagonala linjer i blyerts. Linjerna dras oregelbundet i ett icke-mönster där varje enskild cirkel blir unik. Den geometriska konstruktionen avgränsar ett ordnat kaos. Här bildas kontraster som kan liknas vid barockens ljus- och skuggspel men till skillnad från det tydliga narrativ som framhävs och döljs i dessa mytiska avbildningar är Anderssons teckningar abstraherade. Tillfälligheter som linjernas längd, täthet och blyertsspetsens tjocklek som går från vässad till trubbig har bildat ett dramats scenografi. På avstånd sprider sig de suddiga, gråa fälten över den vita färgen likt illusoriska motiv. I pareidoli – att felaktigt tolka sinnesintryck – som att skymta bilden av ett ansikte bland molnen, kan vi begripligt urskilja ett oväder eller en gengångare framträda i de slumpmässigt mörklagda fälten.
I en ny serie verk som vid första anblick för tankarna till orientaliska mattor har oregelbundna geometriska former letat sig ut mellan pappskikten. Upplösta former kvävs med nya lager tills motivet tillintetgjorts. I ett hörn skymtar kraftfulla diagonala blyertsstreck likt gyllene strålar kring Berninis skulptur Den heliga Teresas extas men vilkas fullbordande han avsiktligt beslöjat som en skiljemur mellan himmel och jord, abstraktion och materialitet. Anspelningen till det spirituella mister sin förförande illusion.
Känslostämningar har en central plats i Anderssons oeuvre. Under processen omger han sig med material som bär på stora affektionsvärden; fotografier, brev och boksidor. Samtidigt som materialen sönderdelas finns de kvar i bilden där de framträder svagt. Skikten skapar en dubbelexponering som möts i sporadiska knutpunkter där det skissartade misstagen blir till en del av kompositionen.
Ytan i Anderssons verk har i efterhand bearbetats i ett experiment med schellack, kaffe, smuts, torrpastell och akvarell. Vätskorna har vårdslöst stänkts över fälten som av ett lyckligt misstag. Andersson bygger vidare i en dadaistisk tradition där intuition och irrationalitet omfamnas framför logik. I ett försök att förgöra det fulländade behandlas verken till synes destruktivt men ur detta framkallas det obeprövade – det prekära. Liknelsen avslutas emellertid här. Barockens förtätade chiaroscuro sänks ner för att mörklägga dadaismens kabaré.
Ulrika Pilo
A search for the asymmetrical is a recurrent theme in the work of Hans Andersson. When balance occurs, he continues searching until it fluctuates into a dissolving of subject matter, symbolism, and predictable composition. Despite meticulous control, there is a core of chance. The surface unfolds in the application of a method of exploration where combinations are united or rejected. The picture does not exist as a study or as a conscious idea.
The purpose of a photo album is not only to remember the past as it was, but also as we want it to be. We put together a story, a simpler picture of that time. On a trip to China, Andersson acquired used photo albums that had been deposited in antique stores. The pictures are often family or school portraits and holiday pictures; private and yet anonymous in expression and worn out in form. Another dimension is added when the pictures reveal a politically charged subtext.
On the back of pages torn out of the albums, Andersson has worked in collage in material that partly comes from the albums. The complex quality of the surface is highly evident in the works. The collages become more three-dimensional than in previous works; the fractured elements unite but at the same time collide with the arranged photographs by spreading out from the edges and the surface of the paper. Like the Baroque aspiration towards the irregular ideal, the perfection of the pearl, Andersson seeks a correspondence of faults.
The architect Francesco Borromini was the person who took the Baroque to its furthest limit. Borromini’s architecture disregards the golden ratio replacing it with an ambition to explore the tension between basic geometric forms. Although often criticized for his rebelliousness, he broke new ground with his treatment of natural light through convex and concave variations and complex geometric transitions.
Presented in the exhibition are four large drawings of circles. One of them is a horizontal entity, one sweeps vertically over a slanting wall cut in two equal widths, while two have been completely separated. Together they enclose the room like a theatrical backdrop. Base materials are coming back. Circles are drawn on paper bags and filled in with Tipp-Ex and diagonal lines in pencil. The lines are irregularly drawn in a non-pattern, and every circle becomes unique. The geometrical construction delimits an orderly chaos. Here contrasts are created that can be likened to the Baroque’s play of light and shadow, but unlike the depictions of mythological narratives that at once reveal and conceal, Andersson’s drawings are abstracted.
The apparently accidental variations of the length and density of the lines and the thickness of the pencil point (which goes from sharpened to dull) form a sort dramatic stage set. From a distance, the blurry, grey fields spread over the white ground like illusionary motifs. As in the phenomenon of pareidolia – the incorrect interpretation of sensory impressions, as when a face is detected in the clouds – we may reasonably discern a storm or a ghost taking shape in the haphazardly darkened fields.
In a new series of works, which at first sight brings to mind oriental rugs, irregular geometric forms have emerged between the layers of paper. New layers stifle dissolved forms until the motif has been completely defeated. Glimpsed in the corner are powerful diagonal pencil strokes like the golden rays surrounding Bernini’s Ecstasy of Saint Teresa, but which Andersson has left incomplete, deliberately creating a veil that evokes the division between heaven and earth, abstraction and materiality. The allusion to the spiritual loses its seductive illusion.
Emotional sensations have central position in Andersson’s oeuvre. As he works, he surrounds himself with materials with a strong sentimental value to him: photographs, letters and book pages. At the same time as the materials disintegrate they remain faintly discernable. The layers create a double exposure convening in sporadic junctions where the sketchy mistakes become a part of the composition.
Subsequently the surfaces of Andersson’s works have been treated experimentally with shellac, coffee, dirt, dry pastel and watercolor. The liquids have been recklessly sprinkled on the fields as though by a lucky mistake. Andersson extends a Dadaistic tradition in which intuition and irrationality are favored over logic. The works are treated with apparent recklessness in an effort to destroy the impeccable, but from it emerges the untested – the precarious. However, here the affinity ends. The condensed chiaroscuro of the Baroque descends to obliterate Dadaism’s cabaret.
Ulrika Pilo